Juluppehåll och ledighet går ur kroppen fort. Veckor rullar på och blir till månader. Släpper så sakteliga taget om avslutade uppdrag och kopplar ihop mig med nya. Jag befinner mig nu i alltifrån enstaka rektorsgrupper och arbetslag till hela kommunuppdrag. Min kalender bokas för första gången upp två år i förväg. Däremellan visionära möten och skrivande. Mina tankar kastas mellan dokumentationer av barn som utforskar till frågor om hur man formar sin chefsfunktion i förskolan. Det är spännande att vara i båda ändarna av systemet men samtidigt slitsamt. Ena dagen vill jag ha helheten och drömmer om att kanske ge mig in i utbildningspolitiken. Nästa dag vill jag bara zooma in på barnen. Kanske jobba som förskollärare i barngrupp igen?

Förskolan har så många och komplexa utmaningar att jag vet inte riktigt var jag ska vara för att göra mest skillnad. Att vissa dagar hantera chefsfrågor och andra dagar grotta ner sig i barns lärandeprocesser är spännande men blir lite meningslöst när dessa inte kopplas ihop med varandra. Det jag saknar är känslan av sammanhang; där chefens och ledningens frågor kopplas till barnen i samma organisation. Vi kan läsa och prata hur mycket som helst, men vi måste koppla ihop oss med barnen. Det är ju för dem vi gör allt detta, eller? Hur kan chefens handlingar bidra till att övriga med ledningsuppdrag kan leda så att pedagogerna utvecklas på så vis att de i sin tur kan utveckla sitt arbete med barnen och hur tar vi reda på hur barnen upplever vad de är med om? Det är en kedja, och den behöver hänga ihop.

/Martina L