Jag hade bra styrfart då, 2021-22. Uppdragen kändes betydelsefulla och Pedagogerian började få luft under vingarna. En del säger sig ha tyckt att det verkade vara för mycket. Kanske för att man jämför sig. Men för mig var det rimligt och möjligt, annars skulle jag inte ha gjort det jag gjorde.
Men så försämrades båda mina föräldrars hälsa drastiskt samtidigt. Jag började slitas mellan jobb och att vara nära dem (120 mil bort) och jag hanterade det. Det var en balansgång, men det fungerade, tack vare min höga kapacitet och min familj. Som min egen arbetsgivare såg jag dock att jag skulle behöva göra arbetsmässiga förändringar. Jag skulle behöva hitta en mer ekonomiskt hållbar lösning för Pedagogerian och jag skulle behöva våga välja bort en del jobbförfrågningar. 2023 skulle bli året då jag vidtog dessa förändringar. Under tiden detta planlagdes gick båda mina föräldrar bort med allt vad det innebär, såväl praktiskt som existensiellt. Ett barndomshem och dödsbo i 4 våningar skulle tas itu med. Det tog all ledig tid och mer därtill.
Det var värdefullt personligen, men allt som hade med jobbet att göra blev stressigt. Så mångas förväntningar jag inte kunde infria och pengar som inte kom in. Hyresvärden för Pedagogerians lokaler hittade plötsligt någon som kunde ta över mina lokaler och jag fick två dagar på mig att fatta det stora beslutet att lämna den, utan att ha något nytt ställe att flytta till. Allting packades ner och proppades in i förråd. allt det jag byggt upp gömdes undan i lådor. Det blev en ekonomisk lättnad, men stressen tilltog. Alla förhoppningar och förväntningar jag byggt upp hos många var tunga att bära. Samtidigt märkte jag att många inte förstod att satsningen på Pedagogerian gjordes på mitt eget initiativ. Jag hade ingen kommun eller annan finansiär i ryggen. Det var en chansning som slog väl ut, men det som skedde ”utanför” min yrkesvärld avbröt min satsning.
Hanteringen av dödsboet gjorde att 2023 blev mitt livs värsta år. Jag kommer inte gå in närmare på vad det handlar om, men känner ett ansvar för att förklara för er som följer mig att det skett drastiska saker i mitt liv som tvingat mig till att stanna upp och börjat rita om min karta. Jag behöver vara sann mot mig själv och hitta tillbaka till det som är viktigt för mig, det jag tror på. Det innebär att jag kommer göra förändringar som också påverkar mig yrkesmässigt. Exakt vad det innebär kan jag inte sätta ord på än, men ett första steg är att jag under en tid kommer jobba mindre med det jag har jobbat med. Jag försöker att inte känna någon ekonomisk stress, men visst är jag orolig. Det finns varken någon ledig tjänst eller a-kassa för en deltidsarbetslös pedagogista som mig.
Me det sagt vill jag önska oss alla ett hoppfullt 2025 och på återseende till er som väljer att fortsätta följa mig, oavsett vart vägen bär.
/Martina L
