I höst har jag klivit på ett uppdrag inom Rädda Barnen. Jag vikarierar som s k MEAL-rådgivare i region Nord (Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland) vilket innebär att jag ansvarar för att mäta om Rädda Barnens verksamheter gör den skillnad för barn som det utlovas. En del av er tycker kanske det är ironiskt att jag som varit/är så kritisk mot mät-kulturen nu ansvarar för just mätningar. Men faktum är att det är jätteintressant att få undersöka detta i en organisation vars odelade syfte och existensberättigande är att värna och främja barns rättigheter. A:et i MEAL står för ansvarsutkrävande. Rädda Barnens arbete är ett löfte till barnen och och ansvarsutkrävande innebär att alla vi som arbetar för Rädda Barnen, oavsett vi är anställda eller volontärer, lovar att hålla detta löfte.
Jag har bara hunnit arbeta i en dryg månad än, men har redan tänkt ungefär hundra varv omkring hur detta skulle kunna översättas till och bli användbart i förskolan. Vilka likheter finns och vilka skillnader måste man ta hänsyn till? Båda organisationerna ska spegla de värden och rättigheter som uttrycks i FNs Barnkonvention. Som nyanställd inom Rädda Barnen var den första informationen jag fick vilken barnsyn vi ska utgå ifrån. Det har aldrig hänt mig inom förskolan. Där hamnar ens rättigheter som anställd högre upp i prioriteringen, vilket också avspeglar sig i många förskolor.
Att få möjlighet att titta på förskolan ”utifrån” och från ett nyupptäckt perspektiv gör min blick klarare och samtidigt lite nedslagen. Det blir så tydligt att vi saknar ansvarsutkrävande inom förskolan. Vi kan skriva fram att vi gör si och så, men fortfarande undanhålla barnen sina rättigheter. För de som vill skydda sina egna rättigheter är samma personer som ska lära barnen att föra sin talan. I den kampen är barnen i förskolans nuvarande alltid förlorarna, och på lång sikt också vårt samhälle. Ett tung dilemma som jag stångat mig blodig för att försöka bidra till att vi får ordning på. Nu läker jag mina sår och gör skillnad i ett sammanhang där barnsynen är odiskutabel och ansvarsutkrävandet självklart.
/Martina L
